Kvinnor och barnafödande

Det känns som ett högaktuellt ämne det här med barnafödande just nu i samhället. Malin tog upp det, tidningarna tar jämt upp det, jag såg en dokumentär om det på tvåan igår, till och med i skolan tar vi upp det. I dokumentären nämnde de bland annat saker som att unga människor har helt andra värderingar idag kring sina liv och att politiker inte längre kan påverka barnafödandet i lika lång utsträckning. I Sverige föds relativt många barn jämfört med resten av Europa och det beror mycket på vårat sociala skyddsnät, barnomsorgen etc. Människor som har det bra ekonomiskt ställt väntar också med barn, det är alltså inte längre en tryggad ekonomi som stimulerar barnafödandet. Vi lever i en tid av självförverkligande och ju längre man väntar med att "låsa upp sig" med barn, desto mer ökar risken att man inte får det antal barn man egentligen skulle vilja ha, pga bl a biologiska skäl, det blir svårare för en kvinna att bli gravid med åldern. För några decennier sedan var det i princip endast gifta par som kom till fertilitetskliniker. Idag är den största delen ensamstående kvinnor (50 %) och resten utgörs av heterosexuella par (40 %) och lesbiska par (10 %).

Först tänkte jag att detta samhällsfenomen måste ju vara helt styrt av kvinnors val i livet och deras förutsättningar i samhället, dvs att vi idag är beroende av att kunna förverkliga och försörja oss själva eftersom giftermålet inte längre är "tryggheten". Men sedan tänkte jag att den nya livsstilen med självförverkligande är ju inte bara ett kvinnofenomen, utan det är ju 70-talisterna och framåt av båda könen som styr utvecklingen. Kvinnor bestämmer i hög grad över sina kroppar, men de kan ju även påverkas av männens val i livet. Män vill också förverkliga sig själva och frihetsbehovet hos män kan ju också inverka på barnafödandet.

Men det går ju inte att säga att pga just dessa faktorer väljer ett enskilt par eller en enskild människa att inte skaffa barn, vi kan egentligen bara tala för oss själva. Men en av grundfaktorerna när det gäller det minskade barnafödandet är ju kvinnors frigörning från äktenskapet och integrationen i arbetslivet. En annan ungas behov av självförverkligande och en tredje de biologiska faktorerna som begränsar antalet barn som kan bli födda trots viljan att få ett visst antal barn. I intervjuer vill unga ha kanske 2-3 barn, men i praktiken blir det alltså omkring 1,8 barn i genomsnitt. Kollar vi på resten av europa är siffrorna lägre. Vad kan det bero på? Om man tar ett land som Spanien, där befästandet av könsroller lever kvar mycket starkare än i Sverige, men kvinnor samtidigt integreras ut i arbetslivet kan man ana att kvinnornas låsta position är en starkt bidragande orsak. De har alltså kvar allt ansvar för hem och barn samtidigt som de är beroende av en självständig försörjning och alltså en karriär. Självklart måste man göra ett val. Detta är alltså en feministisk fråga för politiken. Man måste utgå från kvinnors ökade arbetsbörda för att få bukt med problemet med barnafödande.

Ingen kan till fullo förstå alla de faktorer som påverkar en enskild människas val, men jag kan förstå mina egna. Mina förutsättningar för att jag ska skaffa barn är att jag är klar med den utbildning jag valt, får ett jobb jag trivs med och känner att jag kan försörja och förverkliga mig själv. Min andra faktor är att den partner jag skaffar barn med är fullt jämställd och inställd på att dela arbetet med barn. Många kvinnor uttrycker det så att de älskar sina barn, men hatar moderskapet. Jag vill inte känna att jag av "biologiska skäl" (eller kvarlevande könsrollsskäl snarare) ska ta hela ansvaret för något som man i praktiken faktiskt kan dela. Jag och Jimmy har diskuterat det här och han inte bara kan tänka sig utan verkligen vill dela föräldraledigheten och jämställdhet i hushållet har vi redan. Detta är alltså förutsättningar som krävs för mig personligen.