Idag trotsade jag min sjukdom för att hasa ner på ICA runt hörnet och köpa mat. Som om det inte är nog med att man ska vara sjuk, nej det ska bli snökaos också och ruskig blåst! Jag fick peppa mig med mycket målmedvetna steg för att klara det, är man förkyld känns ju minsta vindpust som en orkan. Jag höll nästan på att trampa ner två whippetar vid porten som såg ännu mer förstörda och darriga ut än jag. Deras matte höll på att dalta och trösta dem "Sååja, vi måste ut förstår ni, koomsi, komsi".
Väl ute fick jag ofrivilligt testa ett nytt socialpsykologiskt experiment: Att utföra serviceärenden utan att kunna tala. Jag har fobi för att framstå som otrevlig, så det var ytterst plågsamt att inte kunna hälsa och tacka expediterna. Istället försökte jag le extra tydligt och nicka frenetiskt åt deras frågor. Jag kände mig som ett pucko.
Nu ska halsjäkeln bli bra, jag har laddat med apelsiner och grönsaker. Jag har även tryckt i mig den mycket stockholmska rätten strömming. Imorn måste jag nämligen ta mig till skolan (så vida rösten inte vägrat komma tillbaka), sen ska jag direkt efter det ta tåget till Luleå.
C ya
Titta Sig-Britt! Så mycket strömming!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar