Idag hamnade jag i en diskussion med några från klassen om det långvariga så kallade "snökaoset" som varit här i södra Sverige och hur det uppenbarligen tär på mångas psyke så till den milda grad att de fullständigt spårar ur. Förutom det jag skrev i ett tidigare inlägg någon gång kring det första snökaoset i år om anarkin som lätt bryter ut när kommunikationerna krånglar, så tror jag att den ovanligt snörika vintern har tärt på mångas psyken mer för varje snöfall. Det handlar alltså om att man plötsligt slängs in i en situation man inte är van vid och tvingas försöka hantera den på bästa sätt. Själv blev jag lätt stressad av kollektivtrafiken kring rusningstid i början då jag bodde här. Jag fick känslan av att jag ville fly och tyckte det var jobbigt att trängas med så mycket folk. Detta av ovana, nu kan jag koppla bort att människor skriker, springer in i mig, knuffas och att det tjattras på alla språk och hundar pinkar mot mina ben. Allt det är lugnt nu.
Men det är så det blir i ovana situationer. Folk slår ner snöskottare för att de är arga på den dåliga snöröjningen (det löser ju sannerligen problemet), de flyr rätt ut på spåret från tåg bara för att det stått stilla en natt (sov i stället för h-e, som en av mina klasskamrater sa). De springer ut ur bilar och börjar slåss, tanter knuffas. Man bajsar på motorvägar. Om allt detta hade filmats och satts ihop till ett reportage hade det inte sett mycket bättre ut än jordbävningen i Haiti.
1 kommentar:
Tågtrafiken idag sköts uselt motför exempelvis under 60-talet, då vintrarna var minst lika kalla och snörika. Orsaken är som vanligt pengar. Förr förvarades loken i stall försedda med värme så de blev isfria under natten. Idag ser man bara stålarna och därmed kortsiktigt.
Allt det statliga som vanliga medborgare byggt upp under 1900-talet säljs till pengaspekulatörer. De leker med våra pengar och snart säljs nog även LKAB ut till hungrande dollargrin.
Fy fan.
Skicka en kommentar