Omhändertagna barn och socialtjänsten..

...Ett misslyckande!

I går presenterade vanvårdsutredningen sitt betänkande. Utredningen vittnar om en utbredd vanvård av omhändertagna barn och att dessa inte har fått den tillsyn de har rätt till. Det svenska samhället har svikit de barn som det hade ansvar för.

Att kalla barnen för omhändertagna anser jag vara ett hån mot dessa människor, istället borde de kallas försummade av samhället.

Folkhälsominister Maria Larsson var förvånad över omfattningen av övergreppen och vanvården som det framkommit i utredningen. I DN idag föreslår hon motåtgärder, som nya kriterier för bedömning av familjehem och en utvidgad Lex Sarah som omfattar hela socialtjänsten.

Kraven på en offentlig ursäkt och ekonomisk kompensation hänvisas till en ny utredare som ska vara klar inom något år.

Lite förvånande anser jag det vara att folkhälsoministern blir förvånad över detta! Att omhändertagna barn far illa i samhället har varit debatterat under många år nu och många utsatta har börjat våga berätta om hur fruktansvärda deras liv blivit efter omhändertagandet. Forskning har visat att barn som placeras i hem mår sämre än andra barn. Är resultatet av den här utredningen särskilt förvånande? Jag tänker speciellt också eftersom omhändertagandena sträcker sig så långt bakåt som till 1920-talet. Det är tämligen känt att vården av omhändertagna barn under den tiden inte var särskilt människovärdig.


Några fakta från utredningen

• Hittills har 400 vuxna intervjuats, vilka varit omhändertagna som barn mellan 1920-tal och sent 1990-tal. Ytterligare ca 600 intervjuer ska utföras.

• Tillsynen bestod i undantagsfall av att någon talade enskilt med barnen.

• Majoriteten av barnen har utsatts för sexuella övergrepp: 61 % av kvinnorna och 42 % av männen vittnar om detta.

• Vart fjärde barn övervägde att ta sitt eget liv och vart sjätte gjorde ett konkret försök.

Det är en svår bedömningsfråga huruvida ett barn ska omhändertas enligt LVU (Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. ) Att ett barn omhändertas behöver inte betyda att det kommer att må så mycket bättre, trots att det verkar finnas/finns uppenbara skäl att omhänderta det. Ett omhändertagande är nämligen en svår upplevelse i sig för det utsatta barnet och det är svårt att bedöma vad som egentligen är barnets bästa. Sorgligt nog, vilket beslut som än tas, så får dessa barn det alltid svårare än barn med mer stabila uppväxter. Ett omhändertagande är oftast ett trauma i sig, barnet tar ofta på sig mycket skuld som det inte borde bära och blir stämplat som en avvikare. Som om det inte vore nog, blir de sedan sällan betrodda eller tagna på allvar när de slår larm om sin situation.

Faktum är att inom socialtjänsten, de som har huvudansvaret för dessa ärenden, är omsättningen på personalen allt för hög. Ofta placeras nyutexaminerade socionomer på tjänster som utreder ärenden som rör omhändertagande av barn. Det är svårt att inte göra fel i ett ärende som aldrig kan bli helt rätt, men eftersom dessa ärenden är så pass svåra borde i alla fall kravet vara att mer erfarna handläggare har ansvaret för dem.