Det lärde jag mig redan under grundskolan, att jag inte är världsbäst på att kasta, sikta och allt det där. Saker hamnar liksom var de vill ibland och inte där jag vill. Idag var jag och hämtade min favorithund (efter Anouk alltså), Morris, vid Slussen och gick på en promenad tillbaka till sjöstan. Vid Skanstull fick Morris springa lös i en park och jag kom på att vi skulle leka lite sök. Jag brukar köra med lite av varje jag har i närheten, men inte alltför mycket med nyckelknippan, efter en incident då den hamnade lite för långt inne i ett taggigt buskage som Morris inte hade lust att krypa in i. Så jag körde mest med en pinne. Då kör jag med metoden att Morris får sitta och stanna på kommando och sedan går jag en bit bort och kastar pinnen så han inte ser var den hamnar. Detta är ganska lydnadskrävande eftersom det förstås blir extra påfrestande att sitta kvar när pinnen kastas. Morris brukar dock vara duktig oftast.
Mina kast blev relativt lyckade de flesta gånger och hamnade ungefär där jag tänkt. Men två gånger hamnade pinnen jätteknasigt till. Först upp i ett träd, när den egentligen skulle någon helt annan stans, sen råkade jag dessutom kasta den helt snett den andra gången så den flög innanför staketet till en kolonilott brevid parken. Detta var den pinsamma biten, för jag upptäckte att en gubbe stod där och pysslade och betraktade mina pinsamma kast. Jag fick halvligga över staketet för att nå pinnen där inne. Åh...
Andra mindre lyckade kast jag åstadkommit på sistone: Kastat en boll över planket i en hundrastgård och ut på motorvägen, rakt åt vänster när jag siktade rakt fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar