Ett litet ögonblick av skräck!

Jo jag blev nyligen klar med min hemtenta. Av någon märklig anledning så tog det mig 1,5 dagar att läsa två kapitel i den bok jag länge väntat på, sen hade jag bara en kväll och en natt att skriva ihop tentan på. Det tog 14 timmar bara, 5 sidor av präktig tenta/rapport! Till min förskräckelse lade internet ner precis när jag var klar. Detta var inte bra, för jag hade inte hunnit skicka bilagan till min mejl. Jag blev rädd. Sådant händer inte på riktigt! Sedan gick det ju igång efter en halvtimma. Tur att det inte lade av under natten också för jag sökte lite information på nätet. Fasa. Att se sig i spegeln var också lite skräck, man är sällan till sin fördel med mörka ringar under ögonen. Nu ska jag gå och ta ett bad i åsnemjölk och dricka ett glas champagne för att fira. Måste gå ut i det här skicket, tyvärr. Tentan ska skrivas ut och lämnas in också. Synd att man inte bara kan mejla skiten.

Plugga

Ska glida vidare in i hemtentans värld. Varje tenta är ett steg närmare examen. Jag har 5 terminer kvar efter denna. Jag känner att jag hade kunnat njuta enormt av denna studietillvaro för ett par år sedan, men jag vill vidaree! Inte så mycket att jag blir tokig, men jag tangerar precis gränsen där. Nu ska jag sluta gnälla, jag trivs ändå just nu och man kan göra saker o ting bättre, t ex genom att jobba och tjäna mer pengar. Det roliga är inte att jobba alltså, men man kan göra saker för pengarna sen. Någon föreläsare sa i början av terminen att vi elever inte borde jobba, för då skulle studierna bli lidande. Jag tycker våran utbildning är i så seg takt att jag önskar att den gicka att läsa in snabbare. Jag ska läsa de två sista terminerna samtidigt, mer går tyvärr inte utan förkunskaper. Men jobba kan man då lugnt göra! Dessutom är det ju bra med arbetslivserfarenhet. Jag kommer att skratta åt allt detta om några år. Det känns inte alltid roligt i den här situationen, men om man bortser från att jag inte just nu kan få ihop allt som jag vill kunna ha det så har jag mycket att glädja mig åt. Jag tycker egentligen min panik är ganska lustig, så att jag just nu skrattar lite åt den. Nu måste jag plugga vidare.

Störta till bibblan

Idag ska jag bl a gå på stan med A-K och kanske glutta efter en och annan julklapp. Min största glädje idag är dock att jag får gå till bibblan och hämta ut kurslitteratur. Min ljublande glädje i detta beror på att jag köat i mer än tre veckor för dem och tiden för den här kursens timglas börjar rinna ut, tentan ska vara inlämnad nu på måndag. Jag har hittills köpt de viktigaste böckerna, dvs de som är obligatoriska för kursernas examination och kanske lånat de andra, men den här månaden ställde jag mig i kö på alla böcker. Kurslitteratur är nämligen äckligt dyr och förra månaden inhandlade jag för juridiken, vilken omfattade 3 böcker som inte kunde lånas och 2 av dessa kunde inte köpas bege, varav en lagbok. Jag ska inte förklara närmare, men jag är lite irriterad på hela det här systemet och jag är nog inte den enda. Antingen blir litteraturen billigare och mer tillgänglig att låna, eller så tar regeringen och höjer studiebidraget som legat på samma nivå i tio år, är min åsikt. Jag hörde några historier om elever som kollat in litteraturlistan och varit och köpt alla böcker för en termin på en gång. Kanske resonerade de så att de skulle använda arbetade pengar innan de slösades upp på annat mindre nödvändigt. Först vid varje kurs har vi dock fått veta att endast ett fåtal av böckerna är hyfsat nödvändiga för hela kursen. Oftast rör det sig omkring 2-3 böcker av kanske 5-10 per kurs som är nödvändiga för examinationen. Som sagt, systemet. Åh.

Pysslar och knåpar

Jag har drabbats av ett inte sedan länge skådat tålamod. Detta är jag lycklig över, mycket lycklig. Jag kan faktiskt påbörja ett projekt utan att kasta det åt sidan efter tio minuter. Jag håller på att göra smycken just nu och det är väldigt pillrigt. Sådant kunde göra mig knasleds förr och det var ju tråkigt, för till slut orkade jag inte ens tänka på att försöka mig på nåt sånt.

En annan trevlig sak är att jag kan gå runt här i centrala Stockholm och inte uppleva ett uns av stress, liksom att sitta på en försenad buss och bara tänka "det ordnar sig".

Mycket skönt, mycket skönt. Jag hade ingen aning om att så många problem på sistone berodde på inre stress, men nu har jag i alla fall börjat få bukt med det och allt är mycket enklare. Jag var tvungen att ta itu med det när jag flyttade hit till storstan, började ny utbildning, nya jobb, etc...

Nu oroar jag mig inte för framtiden och ältar inte heller saker lika mycket. Mycket skönt, alla som upplever inre stress borde söka hjälp för det för det är onödigt att gå omkring och lida och få en problematisk vardag. Tyvärr är det här samhället ofta mycket uppstressande på många sätt och vis och ibland tvingas man uthärda mer stress än man har lust till också, man kan inte alltid leva så idealt att man slipper stressa upp sig p g a att det är mycket nytt eller att man tvingas uthärda sysselsättningar och miljöer som man misstrivs i.

Hej svej så länge

En helt vanlig bisarr resa

Ja det är så där när man färdas kors och tvärs över vårat avlånga land med tåg, bussar och gud vet vad. Då och då råkar man ut för förseningar och små irritationsobjekt. Idag åkte jag först med buss från Luleå till Sundsvall och jag hade redan innan oroat mig över det tajta tidsintervallet på femton minuter mellan bussens stopp och X2000-tågets avfärd. Mycket riktigt så hamnade bussen bakom en sjukt lång karavan av militärfordon som försinkade vår färd. Som om detta inte var nog fördröjande så hade en snubbe glömt att hoppa av i Ö-vik och då fick chauffören leta upp ett lämpligt ställe efter en väg att dumpa av honom på. Jag skrattade lite lätt åt detta klanteri, men sedan hände något ännu knäppare. När bussen skulle svänga ut från ett annat stopp så blockeras den av en stillastående lastbil och ur bilen hoppar en kille som kommer springandes mot bussen och blir insläppt. Hans röst låter underlig och jag hör inte alls vad han gastar om där nere. Sedan hör jag folk mumla runt omkring: "jaha, han var döv" och "han hade glömt sina glasögon på bussen och kom för att hämta dem". Men herre-GUD, vilket vansinne! Vad mer kan man säga? Tåget skulle i alla fall vänta fem minuter extra på oss i bussen som skulle med och med en minuts marginal hann vi slänga oss ur bussen och springa in på tåget. Woaah!